Dream A Dream, And What You See Will Be...
Jag står brevid, tittar på mej själv
Lämnar verkligheten en stund.
Det är så jag gör nu; när känslan av hopplöshet infinner sej, när den blir övermäktig, då kliver jag av den här världen.
"Gör det ont om jag hoppar?"
Den tanken återkommer... Därför drar jag...
I mitt ingenmansland kan jag försöka se realistiskt på mitt liv!
Jag hoppar aldrig...
Som en klocka, jag går och går, fastän batterierna är slut sen länge sedan.
En oändlig historia känns det som!
Små glimtar av hopp, ögonblick av skratt...
"Dream A Dream, And What You See Will Be..."
Det barn som skriker högst vinner?
Dessa stirrande ögon skrämmer mej...
Jag låser min sovrumsdörr varje natt, lägger mej och tittar intensivt ner mot dörrgaveln.
Lyssnar...
Andas, så tyst, så tyst...
Jag & syster i den ena vågskålen, en flaska i den andra.
Vi förhandlar, men förlorar alltid i slutpläderingen. Det finns alltid en anledning, alltid ett tomrum som behöver fyllas.
Hon super sej full igen.
I ångesten dansar hon på mina tårar, och för miljonte gången undrar jag vad jag kunde gjort annorlunda.
Flaskor utan etiketter, en bitter doft från garaget. Hemlig verkstad. En sinnesförvirrande plats för mammor och pappor... (?)
Socker och jäst inhandlas, pumpen går under högtryck hela veckan, en längtan till avkoppling...
Den förbannade helgen närmar sej, och alla intar sakta sina roller.
Offret smyger förbi på tå, kontrollante trippar obemärkt bakom, & clownen gör ett sista försök att skapa familjelycka till den argas förtret och gliringar.
En bomb faller sakta & detonerar, sen kommer tystnaden.
Stilla gråt, en sorg ingen kan göra nå´t åt...
Lördag morgon är det som om ingenting hänt.
Jag fyller upp ett glas vatten ocg doserar vant två treo... Ingenting gör mamma gladare, & hoppet tar plats igen.
"Jag kan trolla för dej..."
För en kort stund haglar förlåten och "aldrig mer". Dåligt samvete bosätter sej i min hjärna och jag accepterar sveket.
Jag trollar som jag aldrig har trollat förut, men mina knäskålar väger inte tyngre än törsten.
Hon slumrar in i tvätthögen...
Min lilla hand vid hennes mun, ett luftdrag mot min handflata, oron stillas.
Jag går och låser min dörr.
Jag andas tyst, så tyst....
Inte för att jag vill,
för att jag älskar...
Bara Vara
Lämnar verkligheten en stund.
Det är så jag gör nu; när känslan av hopplöshet infinner sej, när den blir övermäktig, då kliver jag av den här världen.
"Gör det ont om jag hoppar?"
Den tanken återkommer... Därför drar jag...
I mitt ingenmansland kan jag försöka se realistiskt på mitt liv!
Jag hoppar aldrig...
Som en klocka, jag går och går, fastän batterierna är slut sen länge sedan.
En oändlig historia känns det som!
Små glimtar av hopp, ögonblick av skratt...
"Dream A Dream, And What You See Will Be..."
Det barn som skriker högst vinner?
Dessa stirrande ögon skrämmer mej...
Jag låser min sovrumsdörr varje natt, lägger mej och tittar intensivt ner mot dörrgaveln.
Lyssnar...
Andas, så tyst, så tyst...
Jag & syster i den ena vågskålen, en flaska i den andra.
Vi förhandlar, men förlorar alltid i slutpläderingen. Det finns alltid en anledning, alltid ett tomrum som behöver fyllas.
Hon super sej full igen.
I ångesten dansar hon på mina tårar, och för miljonte gången undrar jag vad jag kunde gjort annorlunda.
Flaskor utan etiketter, en bitter doft från garaget. Hemlig verkstad. En sinnesförvirrande plats för mammor och pappor... (?)
Socker och jäst inhandlas, pumpen går under högtryck hela veckan, en längtan till avkoppling...
Den förbannade helgen närmar sej, och alla intar sakta sina roller.
Offret smyger förbi på tå, kontrollante trippar obemärkt bakom, & clownen gör ett sista försök att skapa familjelycka till den argas förtret och gliringar.
En bomb faller sakta & detonerar, sen kommer tystnaden.
Stilla gråt, en sorg ingen kan göra nå´t åt...
Lördag morgon är det som om ingenting hänt.
Jag fyller upp ett glas vatten ocg doserar vant två treo... Ingenting gör mamma gladare, & hoppet tar plats igen.
"Jag kan trolla för dej..."
För en kort stund haglar förlåten och "aldrig mer". Dåligt samvete bosätter sej i min hjärna och jag accepterar sveket.
Jag trollar som jag aldrig har trollat förut, men mina knäskålar väger inte tyngre än törsten.
Hon slumrar in i tvätthögen...
Min lilla hand vid hennes mun, ett luftdrag mot min handflata, oron stillas.
Jag går och låser min dörr.
Jag andas tyst, så tyst....
Inte för att jag vill,
för att jag älskar...
Bara Vara
Kommentarer
Trackback
