Puls = 300!?
Har varit en knäpp helg, har tappat kollen igen, så nu har jag bestämt mej för att ta det lugnt ett tag framöver. Det hade jag väl egentligen gjort tidigare, men det brast...
Jag saknar så in i h-e, jag vet inte ens om jag vill gå vidare faktiskt, jag hänger kvar, och hoppas ändå någonstans att allt ska ordna upp sej, fast jag vet att jag borde springa åt motsatt håll. Om jag bara bestämde mej så skulle det gå, men jag är inte klar med detta än, och jag vet inte vad som ska få mej att släppa taget.
Så här har det alltid varit, jag vet att det beror på tidigare erfarenheter till viss del, jag vill inte lämna någon som verkar så ensam, alla har rätt till en andra chans, men jag ger 500 nya chanser. Jag börjar nästan undra om det är okej att göra vad som helst mot mej!? Han har aldrig varit direkt dum mot mej, tvärtom. Han behandlar mej som en prinsessa, jag sätts på en piedestal, och där har jag det fantastiskt så länge jag blundar för alla lögner som regnar över mej. Jag kan inte se hur illa allt blir. Alla runtomkring mej börjar tröttna, men jag ser bara den bra sidan, särskilt när jag kommer in mina svackor, omdömmet dalar, och sen sitter jag där igen. Gör jag fel om jag stannar? Gör ja fel om jag går! Jag väger dessa alternativ hela tiden...
Borde jag gå och prata med någon? Jag har alltid haft den inställningen att man ska lösa sina bekymmer själv, inte lasta över dem på någon annan. Jag får dåligt samvete när jag pratar om hur jag mår, vill inte dra med någon annan, herregud, hjärtesorg upplever ju alla, tänker jag... Vem orkar lyssna?
Jag saknar att skratta hjärtligt, att inte ha något i bakhuvudet som hela tiden maler.
Jag pressar mej själv hårt, allt ska vara så perfekt.
Mest rädd för att folk ska dra sej undan, kastar på det där leendet, men det håller ju aldrig.
C
Jag saknar så in i h-e, jag vet inte ens om jag vill gå vidare faktiskt, jag hänger kvar, och hoppas ändå någonstans att allt ska ordna upp sej, fast jag vet att jag borde springa åt motsatt håll. Om jag bara bestämde mej så skulle det gå, men jag är inte klar med detta än, och jag vet inte vad som ska få mej att släppa taget.
Så här har det alltid varit, jag vet att det beror på tidigare erfarenheter till viss del, jag vill inte lämna någon som verkar så ensam, alla har rätt till en andra chans, men jag ger 500 nya chanser. Jag börjar nästan undra om det är okej att göra vad som helst mot mej!? Han har aldrig varit direkt dum mot mej, tvärtom. Han behandlar mej som en prinsessa, jag sätts på en piedestal, och där har jag det fantastiskt så länge jag blundar för alla lögner som regnar över mej. Jag kan inte se hur illa allt blir. Alla runtomkring mej börjar tröttna, men jag ser bara den bra sidan, särskilt när jag kommer in mina svackor, omdömmet dalar, och sen sitter jag där igen. Gör jag fel om jag stannar? Gör ja fel om jag går! Jag väger dessa alternativ hela tiden...
Borde jag gå och prata med någon? Jag har alltid haft den inställningen att man ska lösa sina bekymmer själv, inte lasta över dem på någon annan. Jag får dåligt samvete när jag pratar om hur jag mår, vill inte dra med någon annan, herregud, hjärtesorg upplever ju alla, tänker jag... Vem orkar lyssna?
Jag saknar att skratta hjärtligt, att inte ha något i bakhuvudet som hela tiden maler.
Jag pressar mej själv hårt, allt ska vara så perfekt.
Mest rädd för att folk ska dra sej undan, kastar på det där leendet, men det håller ju aldrig.
C
Kommentarer
Trackback
